Del 5 från min föreläsning om tonåringar

Min tröst och mitt hemliga trick

Det här är faktiskt mitt hemliga trick, min tröst och min vägledning när jag inte vet vad jag ska ta mig till i mitt föräldraskap.

När jag känner mig rådvill, när jag tvivlar på mitt föräldraskap, när jag funderar på om jag gör rätt, då brukar jag gå tillbaka till frågan här på bilden.

Vad vill jag att mina barn ska få med sig för kunskaper och färdigheter ut i livet när de lämnar mig och sin pappa?

Vad vill ni att era barn ska får med sig för kunskaper och färdigheter ut i livet?

Ibland ställer jag frågan när diskussionerna kommer in på barnuppfostran i något socialt sammanhang.

Det är lätt fråga tycker det flesta och börjar glatt räkna upp allehanda viktiga färdigheter och förmågar, bland annat kanske de som står  här på bilden.

T ex en sund självkänsla, mod att stå emot och säga nej, mod att ifrågasätta, förmåga att lyssna på andra, förmåga att lösa problem och komma igen efter misslyckanden, förmåga att kunna ta personligt ansvar för sig själv, värna sin egen integritet osv.

Men sen kommer nästa fråga.

Och hur lär sig barn dessa förmågor och färdigheter? Eaaaa, det var en lite svårare fråga, eller hur?

Lär de sig dessa saker i skolan? På fritidsaktiviteten? Med kompisarna?

Kanske, lite!

Men sanningen är att dessa färdigheter och förmågor lär de sig mest hemma ihop med dem som står dem närmast och älskar dem.         Med oss alltså, föräldrarna, och syskonen!

De lär sig från dag 1, från dagen då de föds och alltid, hela tiden.

De lär sig från hur vi samspelar med dem, från hur vi talar med dem, från hur vi lyssnar och svarar på deras behov, från hur vi sätter gränser för oss själva, från hur vi tar dem på allvar, från hur vi leker med dem och mycket, mycket mer.

Vi lär dem genom att visa dem i praktiken.

De lär av det vi gör!

När vi lyssnar och ändrar ett nej till ett ja, så lär vi dem att kompromissa och lyssna på andras åsikter och ändra sig.

När vi säger ”Hur kan vi göra så att det känns bra både för dig och för oss?” när vi är oense med vår tonåring om fester, komma-hem-tider mm, så lär vi våra tonåringar att ta hänsyn till både vad de själva vill och vad andra vill och kompromissa.

När vi låter våra tonåringar ifrågasätta oss så lär vi dem att våga ifrågasätta orättvisor ute i samhället, i skolan och bland kompisar.

När vi säger nej och står fast vid det så lär vi dem att säga nej till andra fast de kan kännas obekvämt.

När vi ber om ursäkt för något dumt vi gjort eller sagt så lär vi dem att det är ok att göra fel och att ingen är eller behöver vara perfekt.

När vi säger att vi älskar dem fast de gör oss galna ibland så lär de sig att kärlek är villkorslös och vi älskar varandra med alla våra fel och brister.

Vi är få som vill lära våra barn och tonåringar att man måste tvinga, hota och muta sig till det man vill ha här i livet.

Och ändå är det det vi gör när vi känner oss maktlösa och inte tycker att vi kan få våra barn och tonåringar att lyda!

Tänk då på att barn inte kan vara lydiga hemma och självständiga med stark integritet ute i samhället.

Vill vi att barnen ska ifrågasätta och säga nej till dumma saker ute med kompisarna så måste vi tillåta att de övar på oss hemma.

Och det är skitjobbigt att vara den de tränar på.

Men det finns inget annat sätt!

Att minnas detta är en tröst när de inte gör annat än att ifrågasätta en från morgon till kväll.

Herregud, så bra han kommer att klara sig själv ute i världen när han blir stor, tänker jag, för han gör då inget annat än att tränar och tränar på sin självständighet på mig!