Del 5: Är du besviken på ditt barn eller din tonåring?
”Jag är så besviken på dig!”
Hur många föräldrar uttrycker sig inte på det sättet när barnet eller tonåringen har gjort något dumt. Men vad menar vi egentligen med det? Och hur uppfattar barnen det? Vad hör de? Hur får det dem att känna sig?
Mina föräldrar gjorde också det när jag växte upp. Min mamma i ord, min pappa i handling och kroppsspråk. Min mamma och pappa trodde nog att det var ett bra och effektivt sätt att uppfostra sina barn på.
När jag hade gjort något dumt som t ex ljugit eller snattat pengar av dem, så uttryckte de sin besvikelse över mig. Och jag kände verkligen deras besvikelse, jag kände mig bedömt och funnen fel och dum och misslyckad.
Jag minns att jag kände att de förväntade sig att jag skulle vara på något annat sätt än jag var, att de kanske önskade sig ett annat barn, ett barn som var snällt, och lyckat och alltid gjorde rätt, och så hade de fått mig som var fel och dum och misslyckad. Det var ju inte konstigt att de var besvikna! Jag som person blev bedömd och funnen icke godkänd, ovärdig deras kärlek. Det var det värsta, att jag trodde att jag inte var värd att älskas. De var ju så besvikna på mig. Eftersom de aldrig satte sig ner och pratade med mig om vad jag gjort och varför och hur det drabbat andra, så drog jag slutsatsen att det inte var någon idé att försöka. Jag var ett hopplöst fall!
Idag förstår jag att de inte menade så. Jag förstår också att föräldrar som använder besvikelse som en uppfostringsmetod idag inte menar att de vill tala om för sina barn att de inte duger som personer.
Men förstår barnen och tonåringarna verkligen det? Tänk om de uppfattar dessa ord så som jag gjorde det när jag var liten?
En aldrig så liten risk att barn och tonåringar känner sig bedömda, misslyckade och fel när deras föräldrar uttrycker sin besvikelse är tillräckligt för att vi ska bannlysa det uttrycket i alla relationer med barn och tonåringar tycker jag.
Tänk efter, besviken blir man när man haft förväntningar som inte infriats, eller hur? Om man köpt något och inte fått vad man betalat för. Om förväntningar i relationerna med våra barn och tonåringar inte infrias så beror det på att vi har fel förväntningar, det beror INTE på att det är något fel på våra barn eller tonåringar. Vår uppgift som föräldrar är INTE att ha förväntningar, vi ska INTE bedöma våra barns personlighet eller handlingar.
Bedömning av olika slag hör hemma i skolan och i arbetslivet, INTE i relationer. Vår uppgift som föräldrar är att stödja och lotsa våra barn genom goda tider och svåra tider. Om vårt barn eller tonåring inte uppför sig på ett sätt som vi tycker om, så beror det på att barnet antingen har drag i sin personlighet som ger barnet svårigheter i vissa situationer, eller på att barnet ännu inte fått lära sig hur hen ska bete sig i dessa situationer. Vilket det än är så är det vår uppgift att konstatera att det föreligger en svårighet här och sen tillsammans med barnet och/eller andra vuxna fundera över hur vi kan hjälpa och stötta barnet eller tonåringen så att hen utvecklar den färdigheten eller förmågan hen har svårt med. På ett sätt som gör att barnet eller tonåringen lär för framtiden.
Vi måste kanske också våga titta på oss själva och vårt bemötande och samspel inom familjen. Finns det något vi gör i familjen som gör att vårt barn har svårigheter i vissa situationer? Kan vi ändra på något? Förbjuder vi saker utan diskussion med vår tonåring så kanske det är orsaken till att hen ljuger och döljer saker för oss? Kanske kan vi hitta en kompromiss som känns bra både för vår tonåring och för oss föräldrar?
Vi kan naturligtvis känna olika känslor i situationer när barnen eller tonåringarna gör tokiga saker. Vi kan bli ledsna, rädda, oroliga och arga och dessa känslor kan vi uttrycka till våra barn och tonåringar utan att något farligt händer. Om mitt barn har ljugit för en kompis så kanske jag sätter mig med mitt barn och säger ”jag blir ledsen när jag hör att du ljugit för din kompis. Jag blir ledsen för att du känner att du måste ljuga och jag blir orolig för att du ska förlora din fina kompis när du ljuger för henne/honom”.
Sen skulle jag försöka prata med mitt barn eller tonåring om varför hen ljuger och i vilka situationer det sker och vi skulle tillsammans försöka tänka framåt om hur hen ska göra för att inte ljuga mer.
Men besviken? Nej! Ledsen och orolig? Ja!
Jag vill ju mitt barns bästa, precis som alla föräldrar vill, jag vill att mitt barn ska ha ett bra liv med många kompisar. Jag vill att mitt barn ska få en god självkänsla, så det är klart att det oroar mig att mitt barn ljuger. Men besvikelse? Nej, det känner jag inte!
Mitt barn eller tonåring är ingen vara som jag beställt med en viss uppsättning personlighetsdrag, där ärlighet är en av dem. Mitt barn eller tonåring är en egen liten människa, en egen person, med personlighetsdrag som skiljer sig från mina egna. En del av dem irriterar mig till vansinne, andra gläds jag åt och ytterligare några oroar mig. De som oroar mig kommer jag att försöka hjälpa mitt barn att utveckla eller lära sig hantera på ett sätt som inte drabbar andra, eftersom mitt mål är att mitt barn eller tonåring ska växa upp till en harmoniska vuxen med ett bra liv i framtiden.
Vad hände med mig då när mina föräldrar gång efter annan uttryckte sin besvikelse över mig?
Jag skämdes, skämdes över att jag var så dum och dålig och att jag var en besvikelse för mina föräldrar. Skam är en mycket destruktiv känsla. Att inte tycka om sig själv.
Det är en känsla som effektivt hindrar ett barn att utveckla en god självkänsla.
Skuld där emot, är en livsviktig känsla. Sunda skuldkänslor över dumma saker vi gjort ser till att vi rättar oss i leden, följer samhällets regler, bättrar oss, allt för att vi ska få fortsätta vara en del av flocken. Om våra barn eller tonåringar känner skuld när de gjort något dumt så är det bra. Skuld är inte riktat mot den egna personen som skam är. Skuld är riktat mot dem som blivit drabbade av vår dumhet. Skuld kan oftast gottgöras genom att be om ursäkt, betala tillbaka osv. Om vi rättar till det dumma vi gjort så försvinner skuldkänslorna. Skam förvinner inte lika lätt, det biter sig fast upp i vuxen ålder och visar sig som dålig självkänsla, dvs. en känsla av att man inte är värd att älskas och kräver hårt arbete för att bli av med.
Tänk att en sådan liten mening som ”jag är så besviken på dig” kan ha så stor negativ inverkan på barns och tonåringars liv. Det är i alla fall vad jag tror, baserat på min egen barndomshistoria.