Del 4 från min föreläsning
Var inte rädd för misstag och snesteg! Se dem som livsviktiga livslektioner!
Denna och andra händelser (se del 3) lärde mig en mycket viktig sak, nämligen den att inte sträva efter eller önska mig en problemfri tonårstid. Det är när vi fortfarande finns där vid deras sida som de ska göra jobbiga erfarenheter så att de får träna på det som kommer att vara så viktigt att ha med sig ut i livet, nämligen en tro på sin egen förmåga att reda ut problem, ta konsekvenser av sitt handlande, gottgöra, be om ursäkt och bli förlåtna.
Var därför inte rädd för att din tonåring ska göra misstag och snedsteg. Jag möter en stor rädsla för misslyckanden hos dagens föräldrar. Välkomna istället misstag och snedsteg och framför allt låt tonåringarna reda upp dem själva och ta konsekvenserna av sitt handlande. Misstag som blir respektfullt bemötta av oss utan förebråelser och skuldbelägganden är de bästa lektioner våra tonåringar kan få för att förbereda sig inför livets prövningar.
Och kom ihåg, inga bestraffningar när tonåringarna gör bort sig och hamnar i trubbel. Bestraffar vi så kan vi vara säkra på att våra tonåringar inte kommer till oss när det kört ihop sig för dem nästa gång och då kanske det hinner bli riktigt allvarligt innan vi får reda på något. Det är därför viktigt att vi uppmuntrar och hjälper våra tonåringar så att de får en möjlighet att reda upp och gottgöra misstag. Det kan t ex röra sig om att be om ursäkt, betala tillbaka värdet för snattade eller förstörda saker, skura bort klotter ute i samhället, städa upp efter en otillåten fest, köpa och använda en graviditetstest, gå till ungdomsmottagningen etc. Hjälp till och underlätta.
Vid händelsen med klottret som jag berättade om tidigare så googlade jag på bästa lösningsmedel för klotter, Kims pappa inhandlade det och fixade trasor och en annan förälder körde killarna till rätt ställe och hämtat dem åskilliga timmar senare. Det tog dem en hel dag att tvätta bort det som de hade klottrat.
Besviken på sina barn blir väl alla någon gång, eller hur?
En annan av mina käpphästar är detta med att bli besviken på sitt barn eller sin tonåring. Det har jag ju nämnt förut i samband med att jag pratade om att inte lita på sin tonåring. Brukar ni säga ”Jag är så besviken på dig!”? Det är ett otroligt vanligt uttryck och för många ett uttryck som man tänker sig ska uppfattas känslomässigt och hindra att barnet gör om dumheten eftersom det känns så jobbigt när mamma och pappa är besvikna på en. En slags känslomässig utpressning faktiskt tycker jag.
Mina föräldrar använde uttrycket frekvent och uttryckte i tid och otid att de var besvikna på mig. Och det fungerade verkligen. Jag kände mig bedömd, funnen fel och dum och misslyckad och jag lärde mig väldigt effektivt att aldrig mer åka fast när jag gjort dumheter utan ljuga, skylla ifrån mig och dölja mina snedsteg och misstag. Sett utifrån var det en framgångsrik strategi. De misstag och snedsteg som mina föräldrar fick reda på minskade snabbt i antal allt eftersom jag blev skickligare och skickligare på att ljuga och dölja dem. Nej, som ni naturligtvis förstår så slutade jag inte göra farliga och dumma saker. Jag bara dolde dem bättre.
Jag minns att jag kände att de förväntade sig att jag skulle vara på något annat sätt än jag var, att de önskat sig ett annat barn, ett barn som var snällt och lyckat och alltid gjorde rätt, och så hade de fått mig som var fel och dum och misslyckad. Det var ju inte konstigt att de var besvikna!
Jag som person blev bedömd och funnen icke godkänd, ovärdig deras kärlek. För det var det värsta, att jag trodde att jag inte var värd att älskas som jag var med mina fel och brister. Idag kan jag förstå att de inte menade att jag skulle känna mig så värdelös och jag vet att de flesta föräldrar som använder det här uttrycket inte vill att deras barn ska känna att de inte duger som person. De flesta vill nog snarare tala om att de är besvikna på en handling barnen gjort, men förstår barn skillnad på sak och person? Enligt min erfarenhet så gör de inte det. Inte ens tonåringar. Därför är det här uttrycket bannlyst i mitt vokabulär. Det behövs inte och ska inte finnas i relationer över huvudtaget tycker jag.
Besviken blir man ju när man haft förväntningar som inte infriats, eller hur? Om man köpt något och inte fått vad man betalt för. Om förväntningarna i relationerna med våra barn och ungdomar inte infrias så beror det på att vi har fel förväntningar, det beror inte på att det är något fel på våra barn och ungdomar. Vår uppgift som föräldrar är inte att ha förväntningar, vi ska inte bedöma våra barn och ungdomars personligheter eller handlingar. Vår uppgift är att lära känna dem som de är med sina styrkor och utmaningar och utifrån det stötta dem i deras utveckling.
Bedömning av olika slag förekommer i skolan och i arbetslivet, på ställen där vi förväntas prestera på olika sätt. Inte i relationer! Vår uppgift som föräldrar är att stötta och lotsa våra barn genom barndomen och tonårstiden, genom svåra tider och genom goda tider.
Vad händer med den som ofta får höra att den är en besvikelse för sina närmaste? Jo, man känner skam. Man skäms. Jag skämdes över vilket dåligt barn jag var som inte kunde leva upp till mina föräldrars förväntningar. Skam är väldigt destruktivt. Att inte tycka om sig själv. Att inte tycka att man är värd att älskas. Att inte ha någon självkänsla. Ett ibland livslångt handikapp.
Vad säger vi i stället när vi håller på att blir galna då? Nästan allt annat! Vi kan säga hur vi känner oss! Arga, ledsna, sura, rädda……känslor är inte alls farliga att uttrycka. Använd det personliga språket. Jag känner mig så himla förbannad på dig! Jag blir galen när du gör så! Jag är rädd för att något ska hända dig! Jag behöver tänka innan jag säger ja eller nej!
Det räcker väldigt långt om vi är ärliga och autentiska, för det gör stort intryck på våra barn och ungdomar! Även om de just då inte visar det. Framför allt kommer de att veta var de har oss, vad vi tycker och tänker. Vi blir trygga, riktiga, levande människor som de kan förhålla sig till.
Det bästa är att när vi uttrycker oss personligt och ärligt utan att skuldbelägga och förebrå så lär vi våra barn och ungdomar att göra detsamma ute bland andra.