Del 3 av min föreläsning
Önska er inte en tonårstid utan utmaningar, utan välkomna dem istället. De är de bästa livslektionerna din tonåring kan få och du finns ju där för att stötta och hjälpa!
Om ni kan lita på era tonåringar eller inte har inget att göra med hur nära ni står er tonåring. Tolka inte en tonårstid utan utmaningar som ett bevis på att era tonåringar älskar er extra mycket. Inte älskade ni era föräldrar mindre för att ni gjorde förbjudna och tokiga saker när ni var unga?
Själv minns jag verkligen hur otroligt kul det var att vara lite berusad och gå runt och snacka och skratta med alla, kända som okända, utanför Nöjesparken i Varberg. Då var jag 15 år! Fast det har jag inte berättat för mina barn naturligtvis.
Men det minnet och många andra liknande hjälper mig att ha förståelse för varför min son gör saker jag gärna såg att han inte gjorde än och det hjälper mig att förstå varför jag inte kan lita på att han undviker och står emot tonårslivets frestelser. Det hjälper mig att säga ”nej, herregud, inte litar jag på dig Kim, inte för att jag tror att du opålitlig utan för att jag själv minns hur spännande det var att vara tonåring och hur många frestelser man ställdes inför. Eller så här; Jag litar på att du gör ditt bästa och tar de bästa beslut du kan i varje situation, men jag förstår att det betyder att du inte alltid gör det jag vill och det jag tycker att du ska göra eller inte göra.
Här om veckan körde en bekant till mig Kim hem till en kompis en lördagskväll. När hon kom tillbaka sa hon att Kim hade med sig öl dit. Ja, jag vet, svarade jag. Och så tänkte jag att, nu kommer det, frågan, hur ska jag nu förklara hur jag tänker? Och mycket riktigt så frågade hon ”Vad tycker du om det?”. Det tycker jag inte om sa jag. Ok, vad gör du åt det då, frågade hon? Oj, ibland är det så svårt att formulera sig. Men just den här kvällen kom orden bara till mig och jag svarade; Jag gör ingenting, jag accepterar att Kim har tagit ett beslut att göra något trots att han vet att jag och hans pappa inte gillar det.
Och där satt den! Precis så är det. Och sen förklarade jag för henne att Kim tack vara denna hållning aldrig behövt ljuga och dölja vad han och kompisarna gör. Det är klart att han inte upplyst oss om alla detaljer i sitt liv, han är ju tonåring, men vi har kunnat ha långa och många diskussioner hemma om alkoholens faror och verkningar, om vad man gör om något går fel och Kim har fått ta del av vår kunskap och våra erfarenheter och nu ger han sig ut och gör egna erfarenheter. Men jag påstår inte att det är lätt! Jag kämpar med frustrationen över att Kim inte gör som jag vill och jag kämpar med känslan av att det känns som om jag godkänner att han dricker bara för att jag accepterar hans beslut att göra det. Men jag vet i mitt hjärta att det är rätt väg att gå. För mig, för oss, för vår familj!
Men ibland har det ju hänt att jag har velat slå något hårt i huvudet på Kim och säga ”och var hade du lämnat hjärnan när du gjorde det där?” Då har det hjälp mig att minnas det jag lärt om att människans hjärna inte är färdigutvecklad vad det gäller konsekvenstänkandet förrän i 25-årsåldern. Vi brukar ju säga lite skämtsamt att en tonårings hjärna rent fysiskt är under ombyggnad. Och det är sant! De vet så väl vad som är rätt och fel, vi har ju uppfostrat dem väl, men eftersom hjärnan inte fungerar optimalt ännu, så bortser de ibland från konsekvenserna och följer sina impulser och sin lust istället.
Det är en trösterik tanke som ofta hjälp mig att inte blir arg eller ledsen när Kim gjort dumma saker. Kim sa vid ett tillfälle för två år sen, när vi satt i bilen efter att jag hämtat honom hos polisen, så här: Mamma, jag tänkte verkligen att jag inte vill göra dig ledsen, men sen vet jag inte vad som hände i min hjärna, det måste vara något fel på den”. Ett helt underbart uttalande! Jag minns att jag tänkte att jisses vilken lektion i livskunskap det här är för honom. Och det blev det!
Just den händelsen blev en långdragen och omskakande livslektion, på en lagom jobbig nivå. Kim lärde sig väldigt viktiga saker om sig själv, om samhällets lagar och om hur man får ta konsekvenserna av sitt handlande. Aldrig en sekund kände jag mig som en dålig mamma för att Kim hamnat i trubbel och vi fick gå på möte hos socialtjänsten. Tvärt om faktiskt! Jag är så förbaskat stolt över att det i skarpt läge visade sig att jag kunde klara av att leva som jag lär, att jag kunde vara ett stöttande bollplank för Kim och alla hans funderingar runt det som hänt, utan att själv gå i taket. Jag kände oro, men ingen besvikelse, ingen ilska, utan faktiskt, en hel del tacksamhet för att min son fick uppleva lagom svåra utmaningar som skakade om honom och lärde honom viktiga saker om livet. För att inte tala om lättnaden över att han åkte fast innan det hann bli allvar ordentligt.
Nu är ni säkert nyfikna på vad det var han gjort. Han hade klottrat! Och han åkte gudskelov fast redan andra gången han provade. Polisen i Tyresö ser väldigt allvarligt på klotter pga kopplingen till droger på lång sikt och därför blev konsekvenserna ganska omskakande för en 15-åring, vilket var suveränt, sett ur vårt föräldraperspektiv. Kim och vi fick träffa både socialsekreterare och åklagare som bemötte honom tydligt, respektfullt och likvärdigt. De fick honom att förstå att han själv hade makten över sitt liv och att det är ett stort ansvar. Jag är dem evigt tacksamma!