Del 2 från min föreläsning

Lita inte på era tonåringar, men se till att de kan lita på er! Både i nöd och lust!

Brukar ni säga till era tonåringar att ni litar på dem, för att förmå dem att inte göra dumma saker? Och för att göra det extra tydligt så kanske ni lägger till att ni kommer att blir väldigt besvikna på dem om de inte gör som ni sagt och ni kommer kanske aldrig att kunna lita på dem igen!

Vet ni vad vi får då? Vi får tonåringar som kommer att göra allt de kan för att undvika att göra oss besvikna. Ja, inte genom att låta bli att göra de förbjudna, underbara, spännande, härliga och farliga sakerna, utan genom att ljuga för oss och dölja det dom gör och sina dumheter och misstag.

Våra tonåringar kommer inte att ringa oss när det går åt helvete, för rädslan att göra oss besvikna är större än rädslan för mörka gränder, fulla ungdomar, oskyddat sex, våld och andra obehagliga situationer.

Lägger vi även till ett hot om bestraffning (t ex indragna pengar, mobil, wi-fi, 3G, utegångsförbud etc) så har vi en situation som ingen tonårsförälder och tonåring någonsin borde behöver befinna sig i.

Nämligen den att vi tonårsföräldrar sitter hemma och känner oss lyckade i vårt föräldraskap eftersom vi litar på att våra tonåringar inte dricker eller har sex eller gör något annat förbjudet eftersom vi sagt att de inte får, men vad värre är, våra tonåringar är lämnade ensamma ute i världen med att hantera både det ena och andra utan att ha någon att vända sig till för att be om hjälp och stöd.

Och vet ni vad? Så här gör alldeles för många föräldrar, ja nästan majoriteten faktiskt, upptäckte jag när Kim kom i tonåren!

Om vi vill ha tonåringar som vågar och vill dela sina liv med oss, både det bra och dåliga, så lita för katten inte på att de har en omänsklig självbehärskning och en fantastisk stark impulskontroll och att de alltid ska göra det rätta, vilket vi vuxna nästan aldrig klarar för övrigt! Denna förväntan är en fruktansvärd börda för en tonåring att bära!

Istället kan vi säga till våra tonåringar att vi minsann minns hur det var att vara tonåring, och att vi tror att våra älskade tonåringar förr eller senare kommer att vilja prova på tonårstidens frestelser och att de utan tvekan kommer att ta en del dumma beslut, inte för att de är dumma utan för att de vill ha kul och de saknar livserfarenhet och till viss del konsekvenstänkande och att grupptryck kan vara väldigt svårt att stå emot. Men att vi vad som än händer kommer att finnas där och hjälpa och stötta dem när det behövs. 

Mångas invändningar är här att ”vi inte ska väcka den björn som sover”, att det känns som om vi uppmanar till dessa saker om vi pratar om alkohol, droger, sex, snatteri, klotter eller vad det kan vara. Men min övertygelse är att våra tonåringar inte alls är så naiva att de tror att vi tycker att det är ok att de dricker, tar droger eller har oskyddat sex bara för att vi pratar med våra tonåringar om det. Speciellt inte om vi är tydliga med vår ståndpunkt genom att vi säger att ”jag vill inte att du ska dricka alkohol innan du fyllt 18 år men om du någon gång skulle ta beslutet att göra det ändå och någonting skulle hända så vet du att du alltid kan ringa oss så hjälper vi dig och dina kompisar”. För det är vår viktigaste uppgift som föräldrar tycker jag, att finnas där för våra barn och tonåringar när det blåser kallt. Men det är inte så lätt att finnas där om vi aldrig får reda på när våra tonåringar hamnar i klistret eller får problem, därför att de lärt sig att ljuga och dölja vad de håller på med av rädsla för att göra oss besvikna eller för att bli bestraffade.

Jag tycker mig förstå att många tonårsföräldrar ser sina tonåringars beteenden som ett kvitto på hur lyckade de är i sitt föräldraskap. Kanske känner vi föräldrar skam om våra tonåringar inte uppför sig perfekt? Det kanske är därför vi är så villiga att blunda och spela med i charaden om att våra tonåringar alltid gör som vi säger och att vi kan lita på dem. För vad säger det om oss om vi inte kan lita på våra tonåringar? Har vi misslyckats i vår uppfostran då? Är vi misslyckade som föräldrar då?

Nej, säger jag! Det betyder att vi vågar se våra tonåringar som dom levande, utforskande och självständighetssökande människor de är!  Tonåringarna testar gränser och provar på vuxenlivet och detta gör de för att de måste! Inte för att skapa problem oss föräldrar!

Om de inom kort ska våga sig ut i världen på egen hand så måste de först bryta sig loss från oss och den trygghet vi representerar. De tränar sig helt enkelt i att vara självständiga och vuxna!

Vill vi inte se och förstå detta så lämnar vi dem i sticket, ensamma att hantera de ibland skrämmande upplevelser som följer i kölvattnet när man testar att leva vuxenliv utan att alltid förstå konsekvenserna och följderna av det man gör.

Lita inte på era tonåringar, men se till att de kan lita på er! Både i nöd och lust!